Psykiatri · Vardag

I tusen bitar..

I kvällens tystnad och i nattens mörker kommer den oftast.. Ångesten, paniken eller draken.. Ibland alla på en och samma gång. Ångesten och paniken kommer först, griper tag om både hjärta och strupe. Kan inte få luft. Kippar efter andan. Minsta försök till att andas gör ont, och taget om strupen och hjärtat kramas åt. Hårdare. När du inte alls kan andas eller ens minns hur du andas längre, när du tror att du kommer dö. Då kommer den. Draken. Den kommer större än någonsin när ångesten och paniken fått ett bra grepp. För då vet den att man inte kan bekämpa den, man är maktlös. Det går inte att skydda sig eller kämpa mot alla ord, alla tankar som draken ger liv till. Du sitter där och önskar att allt ska ta slut, att du en dag ska få slippa det. Att dagen då draken, paniken och ångesten aldrig kommer till dig mer, ska komma.

Att dagen då du slutar säga ”Det är bra” eller ”Det är okej”, när det egentligen inte är det, ska komma. Att du vågar säga ”Jag vet inte” eller ”Det är skit” utan att vara rädd för att vara en börda för andra. Men nej, den dagen är inte kommen. Du fortsätter hålla masken tills det brister. Tills du brister. Brister i tusen bitar och trillar ihop och har glömt hur man andas. Du vågar inte lita på folk fast dem säger att dem finns där, för du vet, att en dag ändras det. En dag kommer dem inte finnas där. Och den dagen ska dem inte behöva bära ditt kaos med sig. Så du håller det inom dig. Tills du trillar ihop. Brister. I tusen bitar. Men inte ens då slutar du säga ”Det är bra” eller ”Det är okej”.

Annonser
Ätstörning · Vardag

Snedsteg och draken..

Jag skrev ju igår ett väldigt långt inlägg, som jag vet att en del har läst. Och det är kul med all respons som jag fått på det. Framförallt kul med responsen på ett inlägg där man verkligen öppnar upp sig och inte filtrerar det man tycker, tänker och känner.

Jag ÄR friskförklarad och jag ÄR frisk. Jag ÄR inte längre min ätstörning, men den är en del av mig. Ingen stor del, men ändå en del. Likt den starkaste och största drake som ligger i mörkret och väntar på ett snedsteg, ett litet svagt ögonblick, så finns den där och lurar i mörkret. Ett litet svagt ögonblick eller ett litet snedsteg kan rasera allt jag kämpat för hela mitt liv. Trots den vetskapen hade jag både ett svagt ögonblick och ett snedsteg idag. Ett svagt ögonblick som ledde till ett snedsteg som kunde gjort en så pass stor öppning till grottan att draken kunde kommit ut. Igen.

Jag vill verkligen inte att den ska komma ut igen. Aldrig någonsin. Trots att jag vet att jag måste kämpa var dag, så är det ibland så fruktansvärt svårt att kämpa. Att hitta orken. Att se anledningen/anledningarna som annars är så tydliga.

Idag orkar jag inte kämpa. Jag orkar verkligen inte. Idag känner jag bara för att ge upp, för jag lyckas inte riktigt hitta orken.

Idag känner jag mig så fruktansvärt misslyckad som i ett svagt ögonblick lyssnade på ätstörningen, som i sin tur ledde till snedsteget.

Haft magsmärtor hela dagen också, som inte direkt hjälper mig att fokusera och fortsätta kämpa.

Ofta kan jag få en känsla av ensamhet, framförallt om det är en dålig dag eller där är massa som snurrar i huvudet. Ensam är inte alltid stark säger man.

Idag är jag inte stark..

Ätstörning · Vardag

Största rädslan och stoppskylten..

Det här med att ha haft en ätstörning är något som en del tror bara försvinner så fort man gått i behandling en, två eller tre gånger. Men så är det inte. Det är ungefär som ett missbruk. På samma sätt som man säger ”nykter alkoholist” så borde man säga ”frisk anorektiker” eller ”frisk bulimiker”. För faktum är att även om du gått i behandling och fått bra och sunda vanor vad gäller vikt och mat, så kommer du alltid få kämpa. För vad som helst kan egentligen trycka dig rätt ner i det stora svarta ätstörda hålet. Det är jättebra om man kommit ur det djupa svarta hålet, men fortsätt då kämpa för att kunna fortsätta hålla dig borta från det hålet. Och sluta inte kämpa så fort du har fått in en rutin på maten och äter bra. Då har du nästan det jobbigaste arbetet kvar. Det ätstörda tankarna, skriken, frågorna, glåporden. Det är så jävla jobbigt att gå genom och försöka komma levande ur dem klorna som håller en lika krampaktigt som missbruk håller en missbrukare.

Jag blev friskförklarad från min ätstörning augusti 2016. Alltså helt friskförklarad. Inga tankar eller problem kvar. Jag såg på mig själv med friska ögon, inte längre med ätstörda ögon.

Men efterhand som tiden har gått och jag inte längre tänker ett skvatt på vilken mat jag äter eller hur mycket jag äter så har det börjat ställa till det också. För faktum är att vara raka motsatsen till en anorektiker kan också ställa till det, och leda till en annan sorts ätstörning. Det är faktiskt väldigt vanligt. Och DET är något som skrämmer mig, så fruktansvärt mycket!

Att siffrorna på vågen står på det högsta jag någonsin vägt (borträknat graviditeter) är i sig inte det som är skrämmande. Utan det skrämmande är vad dem siffrorna till min längd innebär. Övervikt. Jag har alltså gått från 15 kg undervikt till övervikt. Känn på den. Det är ett stort jävla spann däremellan, från undervikt till övervikt. Och ja, jag är fullt medveten om att man inte alltid kan gå efter BMI och det är sant. Men så länge du inte tränar en massa så kan det vara ett riktmärke ändå. I mitt fall har det blivit en stor jävla stoppskylt som skrämmer mig mer än något annat. Den stoppskylten skrämmer mig till och med mer än att trilla tillbaka i ätstörningen jag hade.. Även om jag aldrig vill tillbaka till ätstörningen så är det inget läskigt. Jag vet vad ätstörningen innebär, jag vet hur jag mår med den, jag vet hur den styr mig och jag vet vem jag är med den.

Det har gått ca 1,5 år sedan jag blev friskförklarad från min ätstörning, och jag kämpar fortfarande med att försöka ta reda på vem jag är utan ätstörningen. Då den inte bara var en del av mig, utan den var jag. Den var mitt liv så länge jag kan minnas. Jag minns inte ens en tid innan den kom in i mitt liv.

Att försöka hitta sig själv samtidigt som där plötsligt står den största och mest röda stoppskylten upptryckt i huvudet på dig är inte lätt. Det är så jävla jobbigt.. Så pass jobbigt att en del tankar kommit tillbaka och spökar..

ladda ned

/Linn, ”frisk anorektiker”..

 

Elias · Foton · Liam · Vardag

Sjukstugan fortsätter..

Ja, sjukstugan fortsätter här hemma hos oss. Men vi har varit på vårdcentralen idag med bägge barnen. Liams yrsel som han haft nu i tre dagar kommer gå över, men när och av vad kunde läkaren inte svara på. Vila som ordination. Elias är inne på tredje dagen med hög feber och hosta. De kollade om det var mykoplasma men det var det inte. Däremot krupphosta. Så öka inhalationer och vila blev ordinationen där.

Idag var första vändan vi alla var ute på tre dagar. Så himla skönt att komma ut och få lite frisk luft!

Just nu ligger Elias och sover på soffan, Liam kollar videos på Youtube och jag sitter och fixar lite saker här på datorn.

När det känns lite grått och trist med sjukstuga och vädret som är ute idag så kan man alltid ta på sig klädesplagg med lite färg. På något sätt känns det trevligare med sjukstuga då.

Foton · Vardag

Nytt år = nytt hår?

Helt otroligt vad fort tiden går. Nytt år är det, och snart är vi redan inne i andra månaden på 2018. Andra månaden som även kallas för vabbruari, av logiska orsaker.

Julafton och sista veckan för året tillbringades med barnen. Julafton firades hemma hos oss tillsammans med min mamma och Liams pappa. Så det var lugnt och skönt. Barnen blev jätteglada för sina julklappar. Favoriterna för bägge var nog deras Harry Potter-trollstavar i Olivander special edition.

Uppenbarligen hade jag varit snäll i år som fick både en tekalender, ny högtalare, pyjamasbyxor, pengar och trippeltång.

Nyårsafton firade jag själv med barnen här hemma, vilket var så himla skönt! Vi satt med våra täcken i soffan och hade det mysigt framför filmer i stort sett hela dagen. Vi höll till och med på att kolla på en film när det var dags för att kolla på raketer och skåla in det nya året tillsammans.

Många brukar ha nyårslöften, men det har inte jag. Istället har jag satt upp små mål och delmål. Det känns mindre pressande att sätta upp mål och delmål än nyårslöften.

Jag hade från början tänkt skriva upp mina mål här, men genom att göra det hade det blivit samma press som ett nyårslöfte. Så jag behåller mina löften för mig själv.

Men, nytt år innebär nytt hår brukar man säga. Och ja, jag kände att en förändring behövdes så jag tog ett besök till min vän och f.d. parallellklasskamrat Cindy på Headon. Blir alltid nöjd när jag varit hos henne!

 

Vardag

Day 2 @ Dreamhack Masters

Ja, idag var det dags för dag 2 på Dreamhack Masters. Så mycket mer att göra idag jämfört med igår, och ändå är det inget jämfört med imorgon och söndag. Även om jag blir ännu tröttare i både huvud och rygg så har jag så galet roligt samtidigt, och majoriteten av människorna är trevliga. Och supergod mat också, haha.

Imorgon är det dags för dag 3 och gästerna kommer då också. Blir att gå upp 5:30 imorgonbitti, göra sig i ordning och bege till arenan och fortsätta jobba.

Idag är jag som sagt väldigt trött, men känns ändå okej i ryggen då sjukgymnasten som är på plats i helgen gav mig massage och akupunktur mot smärtan. Akupunktur är verkligen det enda som fungerar för att lindra smärtan i ryggen.

God natt!

Vardag

Vilken kväll..

Ja, som rubriken lyder. Vilken kväll! Egentligen har vi inte gjort något ansträngande, men fy vad jag är slut i både rygg och huvud. Ska bli så skönt att kunna sova några timmar innan det är dags att gå upp och tvätta. Även om jag blev väldigt trött ikväll så har det ändå varit trevligt.

Kom hem för en liten stund sedan och har tvättat bort sminket och även hunnit ha mudmasken på. Den är verkligen så himla bra! Man känner verkligen efteråt hur stor skillnad den har gjort!

Glöm inte att gå in på sida där ni kan beställa bland annat mudmasken. :-)