Ätstörning · Vardag

Största rädslan och stoppskylten..

Det här med att ha haft en ätstörning är något som en del tror bara försvinner så fort man gått i behandling en, två eller tre gånger. Men så är det inte. Det är ungefär som ett missbruk. På samma sätt som man säger ”nykter alkoholist” så borde man säga ”frisk anorektiker” eller ”frisk bulimiker”. För faktum är att även om du gått i behandling och fått bra och sunda vanor vad gäller vikt och mat, så kommer du alltid få kämpa. För vad som helst kan egentligen trycka dig rätt ner i det stora svarta ätstörda hålet. Det är jättebra om man kommit ur det djupa svarta hålet, men fortsätt då kämpa för att kunna fortsätta hålla dig borta från det hålet. Och sluta inte kämpa så fort du har fått in en rutin på maten och äter bra. Då har du nästan det jobbigaste arbetet kvar. Det ätstörda tankarna, skriken, frågorna, glåporden. Det är så jävla jobbigt att gå genom och försöka komma levande ur dem klorna som håller en lika krampaktigt som missbruk håller en missbrukare.

Jag blev friskförklarad från min ätstörning augusti 2016. Alltså helt friskförklarad. Inga tankar eller problem kvar. Jag såg på mig själv med friska ögon, inte längre med ätstörda ögon.

Men efterhand som tiden har gått och jag inte längre tänker ett skvatt på vilken mat jag äter eller hur mycket jag äter så har det börjat ställa till det också. För faktum är att vara raka motsatsen till en anorektiker kan också ställa till det, och leda till en annan sorts ätstörning. Det är faktiskt väldigt vanligt. Och DET är något som skrämmer mig, så fruktansvärt mycket!

Att siffrorna på vågen står på det högsta jag någonsin vägt (borträknat graviditeter) är i sig inte det som är skrämmande. Utan det skrämmande är vad dem siffrorna till min längd innebär. Övervikt. Jag har alltså gått från 15 kg undervikt till övervikt. Känn på den. Det är ett stort jävla spann däremellan, från undervikt till övervikt. Och ja, jag är fullt medveten om att man inte alltid kan gå efter BMI och det är sant. Men så länge du inte tränar en massa så kan det vara ett riktmärke ändå. I mitt fall har det blivit en stor jävla stoppskylt som skrämmer mig mer än något annat. Den stoppskylten skrämmer mig till och med mer än att trilla tillbaka i ätstörningen jag hade.. Även om jag aldrig vill tillbaka till ätstörningen så är det inget läskigt. Jag vet vad ätstörningen innebär, jag vet hur jag mår med den, jag vet hur den styr mig och jag vet vem jag är med den.

Det har gått ca 1,5 år sedan jag blev friskförklarad från min ätstörning, och jag kämpar fortfarande med att försöka ta reda på vem jag är utan ätstörningen. Då den inte bara var en del av mig, utan den var jag. Den var mitt liv så länge jag kan minnas. Jag minns inte ens en tid innan den kom in i mitt liv.

Att försöka hitta sig själv samtidigt som där plötsligt står den största och mest röda stoppskylten upptryckt i huvudet på dig är inte lätt. Det är så jävla jobbigt.. Så pass jobbigt att en del tankar kommit tillbaka och spökar..

ladda ned

/Linn, ”frisk anorektiker”..

 

Annonser

Din Åsikt

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s