Jag skrev ju igår ett väldigt långt inlägg, som jag vet att en del har läst. Och det är kul med all respons som jag fått på det. Framförallt kul med responsen på ett inlägg där man verkligen öppnar upp sig och inte filtrerar det man tycker, tänker och känner.
Jag ÄR friskförklarad och jag ÄR frisk. Jag ÄR inte längre min ätstörning, men den är en del av mig. Ingen stor del, men ändå en del. Likt den starkaste och största drake som ligger i mörkret och väntar på ett snedsteg, ett litet svagt ögonblick, så finns den där och lurar i mörkret. Ett litet svagt ögonblick eller ett litet snedsteg kan rasera allt jag kämpat för hela mitt liv. Trots den vetskapen hade jag både ett svagt ögonblick och ett snedsteg idag. Ett svagt ögonblick som ledde till ett snedsteg som kunde gjort en så pass stor öppning till grottan att draken kunde kommit ut. Igen.
Jag vill verkligen inte att den ska komma ut igen. Aldrig någonsin. Trots att jag vet att jag måste kämpa var dag, så är det ibland så fruktansvärt svårt att kämpa. Att hitta orken. Att se anledningen/anledningarna som annars är så tydliga.
Idag orkar jag inte kämpa. Jag orkar verkligen inte. Idag känner jag bara för att ge upp, för jag lyckas inte riktigt hitta orken.
Idag känner jag mig så fruktansvärt misslyckad som i ett svagt ögonblick lyssnade på ätstörningen, som i sin tur ledde till snedsteget.
Haft magsmärtor hela dagen också, som inte direkt hjälper mig att fokusera och fortsätta kämpa.
Ofta kan jag få en känsla av ensamhet, framförallt om det är en dålig dag eller där är massa som snurrar i huvudet. Ensam är inte alltid stark säger man.
Idag är jag inte stark..
Linnsann - Mitt inre garnnystan 