I tusen bitar..

I kvällens tystnad och i nattens mörker kommer den oftast.. Ångesten, paniken eller draken.. Ibland alla på en och samma gång. Ångesten och paniken kommer först, griper tag om både hjärta och strupe. Kan inte få luft. Kippar efter andan. Minsta försök till att andas gör ont, och taget om strupen och hjärtat kramas åt. Hårdare. När du inte alls kan andas eller ens minns hur du andas längre, när du tror att du kommer dö. Då kommer den. Draken. Den kommer större än någonsin när ångesten och paniken fått ett bra grepp. För då vet den att man inte kan bekämpa den, man är maktlös. Det går inte att skydda sig eller kämpa mot alla ord, alla tankar som draken ger liv till. Du sitter där och önskar att allt ska ta slut, att du en dag ska få slippa det. Att dagen då draken, paniken och ångesten aldrig kommer till dig mer, ska komma.

Att dagen då du slutar säga ”Det är bra” eller ”Det är okej”, när det egentligen inte är det, ska komma. Att du vågar säga ”Jag vet inte” eller ”Det är skit” utan att vara rädd för att vara en börda för andra. Men nej, den dagen är inte kommen. Du fortsätter hålla masken tills det brister. Tills du brister. Brister i tusen bitar och trillar ihop och har glömt hur man andas. Du vågar inte lita på folk fast dem säger att dem finns där, för du vet, att en dag ändras det. En dag kommer dem inte finnas där. Och den dagen ska dem inte behöva bära ditt kaos med sig. Så du håller det inom dig. Tills du trillar ihop. Brister. I tusen bitar. Men inte ens då slutar du säga ”Det är bra” eller ”Det är okej”.