Tunga järndörren

Har ni någon gång känt att vad ni än gör eller säger så blir det fel? Och varken säger eller gör ni något alls, så blir det fel ändå? Där är jag. Oftare än jag vill vara. Jag känner så nästan dagligen. Att jag säger och/eller gör fel saker som gör någon/några arga, besvikna, ledsna eller irriterade. Jag brukar inte vara rädd för att säga vad jag tänker och känner till de som står mig närmst och som betyder mest för mig. Men där är jag nu. Pendlar mellan att säga saker utan att tänka ordentligt (saker som alltid gör att det blir pannkaka av allt) och att tänka så mycket på hur det kommer landa hos någon annan att jag istället blir tyst och inte säger det jag faktiskt innerst inne känner och tänker. Att pendla mellan de två är otroligt påfrestande, inte minst för mig själv. Och de få gånger jag vågar säga vad jag tänker och känner innerst inne så blir det oftare pannkaka än att det tas på ett förstående och bra sätt. Det i sin tur leder ju till att jag mindre och mindre vågar säga vad jag tänker och känner, innerst inne. Vad jag känner och tänker på riktigt. Jag är absolut klumpig i mitt uttryck emellanåt, men att uttrycka mina innersta känslor och tankar om bland annat mitt mående borde inte bemötas med sura miner i de få relationer jag har i mitt liv.

Jag vet att man inte ska hålla allt inom sig, man ska släppa ut det så det inte äter upp en inifrån osv. Men om man, när man väl släpper ut det som är gömt innerst inne, nästan alltid mår ännu sämre för att ens innersta gör så andra mår dåligt, så är det inte värt det. Då tar det längre och längre tid innan man säger sitt innersta nästa gång. Det blir svårare och svårare att ens våga. Och då jag aldrig vill att någon ska må så dåligt som jag gör, innerst inne, så håller jag det inom mig. Då blir jag tyst. Skrattar och ler som att allt är frid och fröjd, medans jag på insidan oftast känner att jag drunknar. Att jag knappt har näsan ovanför vattenytan. Men det ska jag inte prata om, för jag vill ALDRIG vara orsaken till att någon annan mår dåligt, är besviken eller arg. Men så fort jag öppnar ens lite på den tunga järndörren till mitt innersta, så är det exakt vad som händer. Och då finns det bara en sak kvar att göra. Att låta den tunga järndörren vara stängd. Fortsätta skratta och le och låtsas som att himmeln alltid är blå och att solen konstant skiner. För ingen vill på riktigt veta att jag konstant befinner mig i ett mörkt hål där det 24/7 är åskoväder, och där jag knappt har näsan ovanför vattenytan..

Precis som SkyDxddy sjunger i ”Don’t talk about it”:

”Don’t ask me how I’m doing I’m gonna lie to you
I feel the need to please my people it’s just what I do
So dry your tears, I always got you, ain’t as bad as it seems
I can’t imagine if I lost you, you mean too much to me
I’m writing paragraphs to beg you not to end it all tonight
Cause I know that you would always do the same for me, right?
If the roles were reversed and I was fading away
You’d take my thirteen reasons why and give me a million to stay

What do you mean you can’t talk right now? I know I was a burden. No-one wants to talk to me when I’m really hurtin’
And this is why I lie, why I smile and fake it all
Being broken isn’t hot to you, depressions a turn off
So turn it on, pretend again, that evеrything’s okay
Save the mental brеakdown, save the tears, ignore the pain
Wait till you’re alone so no-one sees you at your worst
Cause the more you open up, the more it fuckin’ hurts”

I tusen bitar..

I kvällens tystnad och i nattens mörker kommer den oftast.. Ångesten, paniken eller draken.. Ibland alla på en och samma gång. Ångesten och paniken kommer först, griper tag om både hjärta och strupe. Kan inte få luft. Kippar efter andan. Minsta försök till att andas gör ont, och taget om strupen och hjärtat kramas åt. Hårdare. När du inte alls kan andas eller ens minns hur du andas längre, när du tror att du kommer dö. Då kommer den. Draken. Den kommer större än någonsin när ångesten och paniken fått ett bra grepp. För då vet den att man inte kan bekämpa den, man är maktlös. Det går inte att skydda sig eller kämpa mot alla ord, alla tankar som draken ger liv till. Du sitter där och önskar att allt ska ta slut, att du en dag ska få slippa det. Att dagen då draken, paniken och ångesten aldrig kommer till dig mer, ska komma.

Att dagen då du slutar säga ”Det är bra” eller ”Det är okej”, när det egentligen inte är det, ska komma. Att du vågar säga ”Jag vet inte” eller ”Det är skit” utan att vara rädd för att vara en börda för andra. Men nej, den dagen är inte kommen. Du fortsätter hålla masken tills det brister. Tills du brister. Brister i tusen bitar och trillar ihop och har glömt hur man andas. Du vågar inte lita på folk fast dem säger att dem finns där, för du vet, att en dag ändras det. En dag kommer dem inte finnas där. Och den dagen ska dem inte behöva bära ditt kaos med sig. Så du håller det inom dig. Tills du trillar ihop. Brister. I tusen bitar. Men inte ens då slutar du säga ”Det är bra” eller ”Det är okej”.

Snedsteg och draken..

Jag skrev ju igår ett väldigt långt inlägg, som jag vet att en del har läst. Och det är kul med all respons som jag fått på det. Framförallt kul med responsen på ett inlägg där man verkligen öppnar upp sig och inte filtrerar det man tycker, tänker och känner.

Jag ÄR friskförklarad och jag ÄR frisk. Jag ÄR inte längre min ätstörning, men den är en del av mig. Ingen stor del, men ändå en del. Likt den starkaste och största drake som ligger i mörkret och väntar på ett snedsteg, ett litet svagt ögonblick, så finns den där och lurar i mörkret. Ett litet svagt ögonblick eller ett litet snedsteg kan rasera allt jag kämpat för hela mitt liv. Trots den vetskapen hade jag både ett svagt ögonblick och ett snedsteg idag. Ett svagt ögonblick som ledde till ett snedsteg som kunde gjort en så pass stor öppning till grottan att draken kunde kommit ut. Igen.

Jag vill verkligen inte att den ska komma ut igen. Aldrig någonsin. Trots att jag vet att jag måste kämpa var dag, så är det ibland så fruktansvärt svårt att kämpa. Att hitta orken. Att se anledningen/anledningarna som annars är så tydliga.

Idag orkar jag inte kämpa. Jag orkar verkligen inte. Idag känner jag bara för att ge upp, för jag lyckas inte riktigt hitta orken.

Idag känner jag mig så fruktansvärt misslyckad som i ett svagt ögonblick lyssnade på ätstörningen, som i sin tur ledde till snedsteget.

Haft magsmärtor hela dagen också, som inte direkt hjälper mig att fokusera och fortsätta kämpa.

Ofta kan jag få en känsla av ensamhet, framförallt om det är en dålig dag eller där är massa som snurrar i huvudet. Ensam är inte alltid stark säger man.

Idag är jag inte stark..

Största rädslan och stoppskylten..

Det här med att ha haft en ätstörning är något som en del tror bara försvinner så fort man gått i behandling en, två eller tre gånger. Men så är det inte. Det är ungefär som ett missbruk. På samma sätt som man säger ”nykter alkoholist” så borde man säga ”frisk anorektiker” eller ”frisk bulimiker”. För faktum är att även om du gått i behandling och fått bra och sunda vanor vad gäller vikt och mat, så kommer du alltid få kämpa. För vad som helst kan egentligen trycka dig rätt ner i det stora svarta ätstörda hålet. Det är jättebra om man kommit ur det djupa svarta hålet, men fortsätt då kämpa för att kunna fortsätta hålla dig borta från det hålet. Och sluta inte kämpa så fort du har fått in en rutin på maten och äter bra. Då har du nästan det jobbigaste arbetet kvar. Det ätstörda tankarna, skriken, frågorna, glåporden. Det är så jävla jobbigt att gå genom och försöka komma levande ur dem klorna som håller en lika krampaktigt som missbruk håller en missbrukare.

Jag blev friskförklarad från min ätstörning augusti 2016. Alltså helt friskförklarad. Inga tankar eller problem kvar. Jag såg på mig själv med friska ögon, inte längre med ätstörda ögon.

Men efterhand som tiden har gått och jag inte längre tänker ett skvatt på vilken mat jag äter eller hur mycket jag äter så har det börjat ställa till det också. För faktum är att vara raka motsatsen till en anorektiker kan också ställa till det, och leda till en annan sorts ätstörning. Det är faktiskt väldigt vanligt. Och DET är något som skrämmer mig, så fruktansvärt mycket!

Att siffrorna på vågen står på det högsta jag någonsin vägt (borträknat graviditeter) är i sig inte det som är skrämmande. Utan det skrämmande är vad dem siffrorna till min längd innebär. Övervikt. Jag har alltså gått från 15 kg undervikt till övervikt. Känn på den. Det är ett stort jävla spann däremellan, från undervikt till övervikt. Och ja, jag är fullt medveten om att man inte alltid kan gå efter BMI och det är sant. Men så länge du inte tränar en massa så kan det vara ett riktmärke ändå. I mitt fall har det blivit en stor jävla stoppskylt som skrämmer mig mer än något annat. Den stoppskylten skrämmer mig till och med mer än att trilla tillbaka i ätstörningen jag hade.. Även om jag aldrig vill tillbaka till ätstörningen så är det inget läskigt. Jag vet vad ätstörningen innebär, jag vet hur jag mår med den, jag vet hur den styr mig och jag vet vem jag är med den.

Det har gått ca 1,5 år sedan jag blev friskförklarad från min ätstörning, och jag kämpar fortfarande med att försöka ta reda på vem jag är utan ätstörningen. Då den inte bara var en del av mig, utan den var jag. Den var mitt liv så länge jag kan minnas. Jag minns inte ens en tid innan den kom in i mitt liv.

Att försöka hitta sig själv samtidigt som där plötsligt står den största och mest röda stoppskylten upptryckt i huvudet på dig är inte lätt. Det är så jävla jobbigt.. Så pass jobbigt att en del tankar kommit tillbaka och spökar..

/Linn, ”frisk anorektiker”..

 

Sjukstugan fortsätter..

Ja, sjukstugan fortsätter här hemma hos oss. Men vi har varit på vårdcentralen idag med bägge barnen. Liams yrsel som han haft nu i tre dagar kommer gå över, men när och av vad kunde läkaren inte svara på. Vila som ordination. Elias är inne på tredje dagen med hög feber och hosta. De kollade om det var mykoplasma men det var det inte. Däremot krupphosta. Så öka inhalationer och vila blev ordinationen där.

Idag var första vändan vi alla var ute på tre dagar. Så himla skönt att komma ut och få lite frisk luft!

Just nu ligger Elias och sover på soffan, Liam kollar videos på Youtube och jag sitter och fixar lite saker här på datorn.

När det känns lite grått och trist med sjukstuga och vädret som är ute idag så kan man alltid ta på sig klädesplagg med lite färg. På något sätt känns det trevligare med sjukstuga då.