Snedsteg och draken..

Jag skrev ju igår ett väldigt långt inlägg, som jag vet att en del har läst. Och det är kul med all respons som jag fått på det. Framförallt kul med responsen på ett inlägg där man verkligen öppnar upp sig och inte filtrerar det man tycker, tänker och känner.

Jag ÄR friskförklarad och jag ÄR frisk. Jag ÄR inte längre min ätstörning, men den är en del av mig. Ingen stor del, men ändå en del. Likt den starkaste och största drake som ligger i mörkret och väntar på ett snedsteg, ett litet svagt ögonblick, så finns den där och lurar i mörkret. Ett litet svagt ögonblick eller ett litet snedsteg kan rasera allt jag kämpat för hela mitt liv. Trots den vetskapen hade jag både ett svagt ögonblick och ett snedsteg idag. Ett svagt ögonblick som ledde till ett snedsteg som kunde gjort en så pass stor öppning till grottan att draken kunde kommit ut. Igen.

Jag vill verkligen inte att den ska komma ut igen. Aldrig någonsin. Trots att jag vet att jag måste kämpa var dag, så är det ibland så fruktansvärt svårt att kämpa. Att hitta orken. Att se anledningen/anledningarna som annars är så tydliga.

Idag orkar jag inte kämpa. Jag orkar verkligen inte. Idag känner jag bara för att ge upp, för jag lyckas inte riktigt hitta orken.

Idag känner jag mig så fruktansvärt misslyckad som i ett svagt ögonblick lyssnade på ätstörningen, som i sin tur ledde till snedsteget.

Haft magsmärtor hela dagen också, som inte direkt hjälper mig att fokusera och fortsätta kämpa.

Ofta kan jag få en känsla av ensamhet, framförallt om det är en dålig dag eller där är massa som snurrar i huvudet. Ensam är inte alltid stark säger man.

Idag är jag inte stark..

Största rädslan och stoppskylten..

Det här med att ha haft en ätstörning är något som en del tror bara försvinner så fort man gått i behandling en, två eller tre gånger. Men så är det inte. Det är ungefär som ett missbruk. På samma sätt som man säger ”nykter alkoholist” så borde man säga ”frisk anorektiker” eller ”frisk bulimiker”. För faktum är att även om du gått i behandling och fått bra och sunda vanor vad gäller vikt och mat, så kommer du alltid få kämpa. För vad som helst kan egentligen trycka dig rätt ner i det stora svarta ätstörda hålet. Det är jättebra om man kommit ur det djupa svarta hålet, men fortsätt då kämpa för att kunna fortsätta hålla dig borta från det hålet. Och sluta inte kämpa så fort du har fått in en rutin på maten och äter bra. Då har du nästan det jobbigaste arbetet kvar. Det ätstörda tankarna, skriken, frågorna, glåporden. Det är så jävla jobbigt att gå genom och försöka komma levande ur dem klorna som håller en lika krampaktigt som missbruk håller en missbrukare.

Jag blev friskförklarad från min ätstörning augusti 2016. Alltså helt friskförklarad. Inga tankar eller problem kvar. Jag såg på mig själv med friska ögon, inte längre med ätstörda ögon.

Men efterhand som tiden har gått och jag inte längre tänker ett skvatt på vilken mat jag äter eller hur mycket jag äter så har det börjat ställa till det också. För faktum är att vara raka motsatsen till en anorektiker kan också ställa till det, och leda till en annan sorts ätstörning. Det är faktiskt väldigt vanligt. Och DET är något som skrämmer mig, så fruktansvärt mycket!

Att siffrorna på vågen står på det högsta jag någonsin vägt (borträknat graviditeter) är i sig inte det som är skrämmande. Utan det skrämmande är vad dem siffrorna till min längd innebär. Övervikt. Jag har alltså gått från 15 kg undervikt till övervikt. Känn på den. Det är ett stort jävla spann däremellan, från undervikt till övervikt. Och ja, jag är fullt medveten om att man inte alltid kan gå efter BMI och det är sant. Men så länge du inte tränar en massa så kan det vara ett riktmärke ändå. I mitt fall har det blivit en stor jävla stoppskylt som skrämmer mig mer än något annat. Den stoppskylten skrämmer mig till och med mer än att trilla tillbaka i ätstörningen jag hade.. Även om jag aldrig vill tillbaka till ätstörningen så är det inget läskigt. Jag vet vad ätstörningen innebär, jag vet hur jag mår med den, jag vet hur den styr mig och jag vet vem jag är med den.

Det har gått ca 1,5 år sedan jag blev friskförklarad från min ätstörning, och jag kämpar fortfarande med att försöka ta reda på vem jag är utan ätstörningen. Då den inte bara var en del av mig, utan den var jag. Den var mitt liv så länge jag kan minnas. Jag minns inte ens en tid innan den kom in i mitt liv.

Att försöka hitta sig själv samtidigt som där plötsligt står den största och mest röda stoppskylten upptryckt i huvudet på dig är inte lätt. Det är så jävla jobbigt.. Så pass jobbigt att en del tankar kommit tillbaka och spökar..

/Linn, ”frisk anorektiker”..

 

Dagen jag aldrig trodde skulle komma..

Idag är det 1 år sedan jag blev friskförklarad från min ätstörning. Ett helt ÅR har alltså gått sedan jag fick papper på att jag är friskförklarad. Det är otroligt svårt att ta in faktiskt, för jag trodde aldrig att det skulle komma en dag då jag var fri från ätstörningen. Jag får fortfarande kämpa ibland, men jag klarar det utan några större problem och framförallt så tror jag mer på mig själv och min förmåga. Jag är så fruktansvärt stolt över mig själv och hur jag kämpat och dagligen kämpar.

Jag har till och med fått äran att hjälpa andra barn och föräldrar i deras kamp mot ätstörningen. Och det har också hjälpt mig mycket att få se sjukdomen från en annan sida än den jag alltid såg den från tidigare. Jag vill ALDRIG bli så dålig igen och ge ätstörningen den makten över mig som den hade. Och jag ska göra allt jag kan för att hjälpa andra ur det också.

För att fira mitt friska år blev det en ny tatuering där NEDA-symbolen (National Eating Disorder Assocation) står i centrum. Tatueringen betyder otroligt mycket för mig, varje symbol i den står för något. Tack David för tatueringen! Här nedan följer förklaringen till symbolerna.

NEDA-symbolen: ”Symbolen är lätt att känna igen som ett alternativt hjärta, som också kan tolkas som konturerna av en kvinnokropp. Hjärtat visar kärleksfull omtanke till dem som lider av ätstörningar och den kvinnliga kroppen representerar mångfald och acceptans av alla kroppsformer och storlekar. De flytande linjerna av logotypen symboliserar även kurvor och rörelse; båda är symboler för en sund kroppsuppfattning.

Vissa människor ser symbolen som en kombination av två linjer som tillsammans representerar styrka och återhämtning. Individuell tolkning kan variera, men en populär förklaring har den mindre linjen som representerar ätstörningar, och den större linjen som står för styrka och mod som visas av dem i tillfrisknande. Hjärtat kan också symbolisera självrespekt, acceptans och kärlek”.

Lotusblomman: ”Just like the lotus, we too have the ability to rise from the mud, bloom out of the darkness and radiate into the world. A lotus flower grows through the thickest mud before it blooms into a beautiful flower”.

Pilen: ”An arrow needs to be pulled back before it is shot forward”.

Semicolon: ”Project semicolon is an American mental health nonprofit organization that primarily functions as an anti-suicide initiative. Founded in 2013, the movement is aimed to ”presenting hope and love to those who are struggling with depression, suicide, addiction, and self-injury”. They have been known for encouraging people to tattoo the punctuation mark semicolon (;) onto their bodies as a form of solidarity between people dealing with mental illness or death of someone from suicide”. Semikolonet är där en författare kunde ha avslutat en mening, men valde att inte göra det, utan istället fortsätta. Med andra ord, man valde att inte avsluta sitt liv.

 

Har funderat länge..

Detta inlägg som kommer nu är något jag funderat länge över om jag ska skriva eller inte. Jag vet att där alltid är människor som kommer ifrågasätta vad jag skriver om här i bloggen, och vilka foton jag använder, för det är på ”nätet”. Men detta är min blogg, där jag skriver om vad jag vill, känner, tycker eller om jag rent av bara behöver skriva av mig lite.

Jag har alltid haft dåligt självförtroende och självkänsla, verkligen ALLTID. Jag var mobbad redan från skolstart, för mitt utseende. I högstadiet eskalerade det så pass att jag vägrade gå till skolan och mitt självskadebeteende började. Jag ville verkligen inte leva längre. Jag orkade inte mer att ha klumpen i magen, gå och titta ner i korridoren för att slippa se folks blickar, pekande och viskande. Barn kan vara riktigt elaka, och värre tycks det bara bli.

När det blev dags att välja skola till gymnasiet gjorde jag valet att inte söka till Lund, trots att jag hade närmre till Lund än till Malmö. I Staffanstorp som jag är uppväxt i så väljer majoriteten av människor att gå på gymnasiet i Lund. Jag valde Malmö. Ny stad, ny skola och nya klasskompisar. Jag såg det som min chans att komma bort från alla som mobbat mig under åren. En chans till nystart. Och så blev det. Tiden på Heleneholms Gymnasium minns jag med enbart glädje. Så otroligt kul jag haft där! Och vilka fantastiska människor som jag har lärt känna under min tid där.

Alla år av mobbing har absolut satt sina spår, och ätstörningen kom och tog bort ännu mer av självförtroendet och min självkänsla. Hela min självbild ändrades faktiskt. Än idag, trots att det är 13 år sedan jag gick på en skola där jag blev mobbad, kan jag fortfarande stundtals vara påverkad av alla ord och handlingar under skoltiden. Min självbild, självkänsla och självförtroende är inte vad det borde vara. Jag borde vara nöjd med hur min kropp är, att den överlevt allt jag utsatt den för. Mitt självförtroende borde vara bra. Men det är det inte. Långt ifrån. Men ett steg i rätt riktning har jag lyckats ta. Jag klarar titta i spegeln på mig själv utan att bara tänka negativa tankar. Jag kan gå i klänning och känna mig fin ibland.

När någon blir mobbad säger man ofta ”Dem mår dåligt själv. Dem har säkert det jobbigt hemma.” Ursäkta, men hur fan hjälper det mig på 8, 10, 12 eller 14 år? Det gör det inte mer rätt att mobba någon annan för att man själv mår dåligt.

Min skoltid har påverkat, och påverkar, mig så otroligt mycket. Många som mobbar tänker nog inte att orden som sägs eller handlingarna kommer påverka någon speciellt mycket. Men det kan det verkligen göra! Jag är 28 år gammal och har 2 barn, varav en son som går i skolan. Var dag är jag rädd att han ska få uppleva det jag fick uppleva i skolan. Att han ska vara den som vaknar och gör allt för att slippa skolan. Inte för att han tycker det är tråkigt, utan för att han är mobbad. För det händer runt oss, hela tiden. Och barns språk blir bara grövre och grövre, samtidigt som mobbingen börjar i lägre och lägre åldrar. Snälla, var uppmärksamma och fråga era barn hur dagen varit, vad dem gjorde, vem dem lekte med m.m.

Det här är jag idag. 28 år gammal. Jag kan ÄNTLIGEN börja se saker på min kropp som jag tycker om. Jag tycker om mina bristningar, för det är ett tecken på att min kropp töjts och gjort plats för ett annat liv, två gånger. Mitt kejsarsnitt, är minne från mina förlossningar. Mina breda höfter är ytterligare ett tecken på att jag burit barn, för innan dess fanns knappt höfterna. Mina små bröst (som jag ALDRIG varit nöjd med), men som jag ÄNTLIGEN så smått börjar tycka om för storleken passar till resten av min kropp.

Självklart har jag fortfarande en hel del jag inte är nöjd med, men jag försöker att fokusera på sakerna som jag är nöjd med eller till och med tycker om.

Var rädda om varann!

Svarta hålet kom närmre..

Som jag tidigare nämnt så blev jag ju friskförklarad från min ätstörning i augusti förra året, och även om jag haft en del motgångar sedan augusti så har mina motgångar aldrig påverkat maten sedan i somras. Tills nu. Helt plötsligt befann jag mig på en isbana som ledde till det stora svarta hålet i marken som är ätstörningen. Jag orkade inte ens kämpa emot. Jag lät bara det svarta hålet komma närmre och närmre, samtidigt som jag höll koll på min vikt så att jag inte hamnade på undervikt igen.

Min läkare frågade om jag hade mina ätstörningstankar igen – jag svarade nej. Det var sant, i alla fall är det det jag intalar mig själv. Nej, jag ville inte medvetet svälta mig själv, jag räknade inte kalorier eller vägde mig som en sport i att ha koll på att jag gick ner mycket. Även om jag vägde mig för att ha koll så att jag inte hamnade på undervikt igen så kunde jag inte äta eller dricka. På nästan 2 veckor åt och drack jag i princip inget.

Vändningen kom när jag och Ida tillbringade en helg i Småland hos Amanda och Micke. Jag åt inte fulla portioner, men jag åt. Jag åt något till varje måltid. Och jag drack. Något till varje måltid.

Även om det skrämmer mig att jag inte klarade behålla mina matrutiner när det blev jobbigt, så är jag samtidigt stolt över mig själv. Jag kom tillbaka från det svarta hålet som är ätstörningen, snabbare än vad jag själv trodde det skulle ta. Jag är fortfarande ur form, men jag hade ALDRIG fixat det utan min läkare och min psykolog.

Efter denna svackan så vet jag också att min kropp mår bättre än vad jag trott. För trots att jag knappt åt eller drack på två veckor så var mina värden bra. Enda värdet som var strax under referensvärdet var järnvärdet. Självklart siktar jag inte på att svälta mig själv två veckor när det blir för mycket runt mig samtidigt, men det var ändå skönt att veta att min kropp klarar en mat- och vätskesvacka utan att bli jättedålig och utan att jag hamnar på undervikt igen. Min kropp mår bra. Bättre än vad jag trott. Jag ska bara lära mig att ta hand om den igen.

Så, tack vänner, och tack min kropp för att du står ut trots att jag inte behandlar dig bra alltid och har skadat dig så mycket genom åren.