I tusen bitar..

I kvällens tystnad och i nattens mörker kommer den oftast.. Ångesten, paniken eller draken.. Ibland alla på en och samma gång. Ångesten och paniken kommer först, griper tag om både hjärta och strupe. Kan inte få luft. Kippar efter andan. Minsta försök till att andas gör ont, och taget om strupen och hjärtat kramas åt. Hårdare. När du inte alls kan andas eller ens minns hur du andas längre, när du tror att du kommer dö. Då kommer den. Draken. Den kommer större än någonsin när ångesten och paniken fått ett bra grepp. För då vet den att man inte kan bekämpa den, man är maktlös. Det går inte att skydda sig eller kämpa mot alla ord, alla tankar som draken ger liv till. Du sitter där och önskar att allt ska ta slut, att du en dag ska få slippa det. Att dagen då draken, paniken och ångesten aldrig kommer till dig mer, ska komma.

Att dagen då du slutar säga ”Det är bra” eller ”Det är okej”, när det egentligen inte är det, ska komma. Att du vågar säga ”Jag vet inte” eller ”Det är skit” utan att vara rädd för att vara en börda för andra. Men nej, den dagen är inte kommen. Du fortsätter hålla masken tills det brister. Tills du brister. Brister i tusen bitar och trillar ihop och har glömt hur man andas. Du vågar inte lita på folk fast dem säger att dem finns där, för du vet, att en dag ändras det. En dag kommer dem inte finnas där. Och den dagen ska dem inte behöva bära ditt kaos med sig. Så du håller det inom dig. Tills du trillar ihop. Brister. I tusen bitar. Men inte ens då slutar du säga ”Det är bra” eller ”Det är okej”.

Har funderat länge..

Detta inlägg som kommer nu är något jag funderat länge över om jag ska skriva eller inte. Jag vet att där alltid är människor som kommer ifrågasätta vad jag skriver om här i bloggen, och vilka foton jag använder, för det är på ”nätet”. Men detta är min blogg, där jag skriver om vad jag vill, känner, tycker eller om jag rent av bara behöver skriva av mig lite.

Jag har alltid haft dåligt självförtroende och självkänsla, verkligen ALLTID. Jag var mobbad redan från skolstart, för mitt utseende. I högstadiet eskalerade det så pass att jag vägrade gå till skolan och mitt självskadebeteende började. Jag ville verkligen inte leva längre. Jag orkade inte mer att ha klumpen i magen, gå och titta ner i korridoren för att slippa se folks blickar, pekande och viskande. Barn kan vara riktigt elaka, och värre tycks det bara bli.

När det blev dags att välja skola till gymnasiet gjorde jag valet att inte söka till Lund, trots att jag hade närmre till Lund än till Malmö. I Staffanstorp som jag är uppväxt i så väljer majoriteten av människor att gå på gymnasiet i Lund. Jag valde Malmö. Ny stad, ny skola och nya klasskompisar. Jag såg det som min chans att komma bort från alla som mobbat mig under åren. En chans till nystart. Och så blev det. Tiden på Heleneholms Gymnasium minns jag med enbart glädje. Så otroligt kul jag haft där! Och vilka fantastiska människor som jag har lärt känna under min tid där.

Alla år av mobbing har absolut satt sina spår, och ätstörningen kom och tog bort ännu mer av självförtroendet och min självkänsla. Hela min självbild ändrades faktiskt. Än idag, trots att det är 13 år sedan jag gick på en skola där jag blev mobbad, kan jag fortfarande stundtals vara påverkad av alla ord och handlingar under skoltiden. Min självbild, självkänsla och självförtroende är inte vad det borde vara. Jag borde vara nöjd med hur min kropp är, att den överlevt allt jag utsatt den för. Mitt självförtroende borde vara bra. Men det är det inte. Långt ifrån. Men ett steg i rätt riktning har jag lyckats ta. Jag klarar titta i spegeln på mig själv utan att bara tänka negativa tankar. Jag kan gå i klänning och känna mig fin ibland.

När någon blir mobbad säger man ofta ”Dem mår dåligt själv. Dem har säkert det jobbigt hemma.” Ursäkta, men hur fan hjälper det mig på 8, 10, 12 eller 14 år? Det gör det inte mer rätt att mobba någon annan för att man själv mår dåligt.

Min skoltid har påverkat, och påverkar, mig så otroligt mycket. Många som mobbar tänker nog inte att orden som sägs eller handlingarna kommer påverka någon speciellt mycket. Men det kan det verkligen göra! Jag är 28 år gammal och har 2 barn, varav en son som går i skolan. Var dag är jag rädd att han ska få uppleva det jag fick uppleva i skolan. Att han ska vara den som vaknar och gör allt för att slippa skolan. Inte för att han tycker det är tråkigt, utan för att han är mobbad. För det händer runt oss, hela tiden. Och barns språk blir bara grövre och grövre, samtidigt som mobbingen börjar i lägre och lägre åldrar. Snälla, var uppmärksamma och fråga era barn hur dagen varit, vad dem gjorde, vem dem lekte med m.m.

Det här är jag idag. 28 år gammal. Jag kan ÄNTLIGEN börja se saker på min kropp som jag tycker om. Jag tycker om mina bristningar, för det är ett tecken på att min kropp töjts och gjort plats för ett annat liv, två gånger. Mitt kejsarsnitt, är minne från mina förlossningar. Mina breda höfter är ytterligare ett tecken på att jag burit barn, för innan dess fanns knappt höfterna. Mina små bröst (som jag ALDRIG varit nöjd med), men som jag ÄNTLIGEN så smått börjar tycka om för storleken passar till resten av min kropp.

Självklart har jag fortfarande en hel del jag inte är nöjd med, men jag försöker att fokusera på sakerna som jag är nöjd med eller till och med tycker om.

Var rädda om varann!

Hur ska man orka?

Som många vet så är jag ju sjukskriven, och har varit det i drygt 1,5 år nu. Och även om jag försöker ta dagen som den kommer, inte planera för mycket, så kan jag inte låta bli att planera en massa saker. Jag blir lätt rastlös och vill gärna att saker ska hända, så jag planerar in saker så ofta jag kan. Men det stora misstaget som jag gör om och om igen är att jag inte faktiskt tänker efter om det är något jag orkar att göra i nuläget. Och planerar inte heller in vila dagtid, vilket egentligen är något jag behöver göra för att orka göra andra saker. Jag behöver ha schemalagd vila då jag faktiskt släpper det jag gör och vilar. Ingen telefon. Ingen dator. Ingen TV. Ingen bok. Bara vilar.

Trots 1,5 års sjukskrivning så är jag egentligen lika dålig på att lyssna på kroppen och veta vad jag klarar och inte klarar. Om jag inte börjar sakta ner och lyssna på min kropp snart kommer jag aldrig ur min sjukskrivning. Känns bara så jäkla tråkigt om jag ska behöva börja säga nej till att träffa människor för att jag egentligen inte orkar, samtidigt som jag vill. Så jag slits. Slits mellan vad jag vill och vad jag orkar. Slits mellan att få umgås en stund med vänner och dåligt samvete för att jag inte orkar.

Hur ska man med gott samvete och ork kunna säga ”Nej, jag orkar inte” när det finns så otroligt många människor som inte förstår vad utmattning innebär? Som istället för att säga ”Okej, hoppas du kan vara med nästa gång istället” eller ”Du kan vila en stund här om du behöver det” säger ”Ah okej vad synd” samtidigt som dem där och då bestämt sig för att aldrig fråga mer, för jag inte orkar som innan. Finns även dem människor som ifrågasätter varför man inte orkar saker. Ofta med meningar som ”Orkar jag, orkar du.” eller ”Man orkar för sina barn”. Men nej! Det spelar ingen roll hur mycket man älskar sina barn, ibland finns inte orken där ändå. Och för att slippa stå ut med det dåliga samvetet som man redan har så slutar man säga ”Nej, jag orkar inte” och istället börjar säga ”Ja, vad kul!” fast man vet att man inte orkar. Fast man vet att man kommer vara ännu tröttare i tre dagar efteråt.

Jag orkar inte.

Svarta hålet kom närmre..

Som jag tidigare nämnt så blev jag ju friskförklarad från min ätstörning i augusti förra året, och även om jag haft en del motgångar sedan augusti så har mina motgångar aldrig påverkat maten sedan i somras. Tills nu. Helt plötsligt befann jag mig på en isbana som ledde till det stora svarta hålet i marken som är ätstörningen. Jag orkade inte ens kämpa emot. Jag lät bara det svarta hålet komma närmre och närmre, samtidigt som jag höll koll på min vikt så att jag inte hamnade på undervikt igen.

Min läkare frågade om jag hade mina ätstörningstankar igen – jag svarade nej. Det var sant, i alla fall är det det jag intalar mig själv. Nej, jag ville inte medvetet svälta mig själv, jag räknade inte kalorier eller vägde mig som en sport i att ha koll på att jag gick ner mycket. Även om jag vägde mig för att ha koll så att jag inte hamnade på undervikt igen så kunde jag inte äta eller dricka. På nästan 2 veckor åt och drack jag i princip inget.

Vändningen kom när jag och Ida tillbringade en helg i Småland hos Amanda och Micke. Jag åt inte fulla portioner, men jag åt. Jag åt något till varje måltid. Och jag drack. Något till varje måltid.

Även om det skrämmer mig att jag inte klarade behålla mina matrutiner när det blev jobbigt, så är jag samtidigt stolt över mig själv. Jag kom tillbaka från det svarta hålet som är ätstörningen, snabbare än vad jag själv trodde det skulle ta. Jag är fortfarande ur form, men jag hade ALDRIG fixat det utan min läkare och min psykolog.

Efter denna svackan så vet jag också att min kropp mår bättre än vad jag trott. För trots att jag knappt åt eller drack på två veckor så var mina värden bra. Enda värdet som var strax under referensvärdet var järnvärdet. Självklart siktar jag inte på att svälta mig själv två veckor när det blir för mycket runt mig samtidigt, men det var ändå skönt att veta att min kropp klarar en mat- och vätskesvacka utan att bli jättedålig och utan att jag hamnar på undervikt igen. Min kropp mår bra. Bättre än vad jag trott. Jag ska bara lära mig att ta hand om den igen.

Så, tack vänner, och tack min kropp för att du står ut trots att jag inte behandlar dig bra alltid och har skadat dig så mycket genom åren.

Sjukskrivning

I samband med att jag och Emil gjorde slut, och när vi sedan separerade så mådde jag väldigt dåligt, både psykiskt och fysiskt. Det gick så långt att jag fullständigt glömde bort om jag hade ätit eller inte. Jag var vaken tre dygn (trots fem olika tabletter för sömnen ville hjärnan inte stänga ner i första taget) och efter tre dygn stängde hjärnan ner så jag däckade i fem timmar, sedan vaken tre dygn, sedan var jag däckad i fem timmar och så höll det på i lite mer än en månad tills jag en dag fick ett uppvaknande.

Jag och Liams pappa var med Liam hos optikern och medan vi satt och väntade gick jag till automaten och valde tevatten till mig. Liam kom och ville ha te han också, och jag frågade om han ville ha honung och mjölk i sitt te. Han tittar på mig och frågar ”Tål jag det?” varpå något irriterat säger ”Det är väl klart du gör det. Vill du ha mjölk?” en liten stund senare kommer Liams pappa in i diskussionen och säger ”Men Linn, han tål inte mjölken”.  Jag blir något irriterad igen och säger ”Det är väl klart han tål mjölk!” Efter en stunds dividerande förstår jag att jag varit på väg att ge min mjölkproteinallergiska son mjölk, som han är allergisk mot. Jag kopplade verkligen inte först varför jag inte kunde ge han mjölk i hans te så att det svalnade lite till honom. Men där och då insåg jag att nej, nu fungerar det inte längre så jag ringde min läkare på INM direkt som sa ”Detta har jag vetat ett tag att du behövde, väntade bara på att du själv skulle inse det”. Det var i november eller december 2015 och jag är fortfarande sjukskriven. Jag vill inte ens tänka tanken på var jag hade varit idag om jag inte fått det uppvaknandet där och då.

Våren 2016 gick jag på dagsjukvård 3 dagar i veckan i tre veckor inne på sjukhuset. Olika teman var gång och vi hade även basal kroppskännedom, vilket är så välbehövligt. Jag anser att alla egentligen hade behövt det, det gör verkligen stor nytta att gå på det, så får ni chansen -så ta den!

Efter dagsjukvården blev remiss skickad till ätstörningsmottagningen och det tog ett tag innan jag började där. Men mer om det i nästa inlägg.