Ätstörning · Psykiatri · Vardag

Svarta hålet kom närmre..

Som vanligt när jag haft uppehåll från bloggen så har saker förändrats sedan sist jag skrev. Denna gången är det att det är slut mellan mig och J. Det är tråkigt, men det var för det bästa. Vi är fortfarande nära vänner och umgås som vänner. Mer än så tänker jag inte gå in på det.

Som jag tidigare nämnt så blev jag ju friskförklarad från min ätstörning i augusti förra året, och även om jag haft en del motgångar sedan augusti så har mina motgångar aldrig påverkat maten sedan i somras. Tills nu. Helt plötsligt befann jag mig på en isbana som ledde till det stora svarta hålet i marken som är ätstörningen. Jag orkade inte ens kämpa emot. Jag lät bara det svarta hålet komma närmre och närmre, samtidigt som jag höll koll på min vikt så att jag inte hamnade på undervikt igen.

Min läkare frågade om jag hade mina ätstörningstankar igen – jag svarade nej. Det var sant, i alla fall är det det jag intalar mig själv. Nej, jag ville inte medvetet svälta mig själv, jag räknade inte kalorier eller vägde mig som en sport i att ha koll på att jag gick ner mycket. Även om jag vägde mig för att ha koll så att jag inte hamnade på undervikt igen så kunde jag inte äta eller dricka. På nästan 2 veckor åt och drack jag i princip inget.

Vändningen kom när jag och Ida tillbringade en helg i Småland hos Amanda och Micke. Jag åt inte fulla portioner, men jag åt. Jag åt något till varje måltid. Och jag drack. Något till varje måltid.

Även om det skrämmer mig att jag inte klarade behålla mina matrutiner när det tog slut mellan mig och J, så är jag samtidigt stolt över mig själv. Jag kom tillbaka från det svarta hålet som är ätstörningen, snabbare än vad jag själv trodde det skulle ta. Jag är fortfarande ur form, men jag hade ALDRIG fixat det utan Sanna, Emil, Mikael, Ida, Amanda, Emma, min läkare och min psykolog.

Efter denna svackan så vet jag också att min kropp mår bättre än vad jag trott. För trots att jag knappt åt eller drack på två veckor så var mina värden bra. Enda värdet som var strax under referensvärdet var järnvärdet. Självklart siktar jag inte på att svälta mig själv två veckor när det blir för mycket runt mig samtidigt, men det var ändå skönt att veta att min kropp klarar en mat- och vätskesvacka utan att bli jättedålig och utan att jag hamnar på undervikt igen. Min kropp mår bra. Bättre än vad jag trott. Jag ska bara lära mig att ta hand om den igen.

Så, tack vänner, och tack min kropp för att du står ut trots att jag inte behandlar dig bra alltid och har skadat dig så mycket genom åren.

ladda ned

Vardag

Hitta den svåra balansen

Eftersom jag fortfarande är sjukskriven, men har en del möten att gå på om dagarna medan barnen är i skola och på förskolan så känner jag mig ofta helt slutkörd, tyvärr, när det är dags att hämta hem barnen. Trots att jag ”bara varit hemma” som många gärna påpekar. Men det tar på krafterna att vara utmattad, slutkörd, både psykiskt och fysiskt.

Och dagar som jag borde vara hemma och vila när jag inte har en massa möten inbokat, så blir det ofta att jag gör allt jag kan för att vara så mycket som möjligt med J. Jag saknar ju honom så fort jag inte är med honom, och det är ju egentligen jättebra att känna saknad ibland och kunna längta efter varandra. Men jag vet ju också att jag kör slut på mig själv ännu snabbare när jag lägger all min Linn-tid på att vara med J. Att hitta en balans mellan vad man vill och vad man behöver är inte alltid så lätt, men det är något jag fortsätter att jobba vidare på. Att lyssna mer på vad jag behöver än på vad jag vill är faktiskt svårare än vad man kan tro.

Dagen har tillbringats med J och H (H är J’s dotters mamma) och vi har fikat tillsammans och pratat lite innan jag behövde åka på ett möte en stund. När mötet var slut så åkte vi alla och åt lite innan jag och J åkte för att hämta hem pojkarna från förskola och fritids.

Allt som allt så har det varit en bra och lugn dag, utan allt för mycket stress. Tanken var att jag och pojkarna skulle hinna fixa luft i våra cyklar också, men det hann vi tyvärr inte med. Får se om vi hinner med det imorgon.

Snapchat-201185067

 

Vardag

Rocka sockorna

Imorgon är det den 21/3, även känd som dagen då man ska ”rocka sockorna” genom att ha udda strumpor på sig. Internationella Downs syndromdagen är en dag då vi har udda strumpor på oss för att hylla olikheter och alla människors lika värde och rättigheter. Det är en viktig dag, en dag som du enkelt kan stödja genom att bland annat ha udda strumpor på dig imorgon. Det är något både du och resterande i din familj kan göra tillsammans. Så uppmuntra barnen, lär dem att ha udda strumpor den 21 mars vart år, och förklara varför det är så viktigt! Självklart kan man ha udda strumpor var dag (något vi i vår familj är mästare på) men just den 21 mars vart år är det extra bra om man struntar i att leta efter ett par. Strunta i letandet, sätt på dig udda strumpor och få några minuter extra till att mysa med dina nära och kära på morgonen innan dagens alla måsten börjar.

Anledningen till att vi rockar sockorna just den 21/3 är för att Downs syndrom innebär att man har 3 exemplar av kromosom nummer 21. Och anledningen till at det är just ”sockorna” vi rockar denna dag är att kromosomer ser ut som små kryss – precis som sockor som paras ihop med hälarna mot varandra.

Gör som oss, rocka sockorna du också!

rocka-sockar-instagram-mindre

Vardag

Välbehövlig helg

Helgen har tillbringats med J, hans dotter och dotterns mamma. Vi har haft supermysigt hela helgen.  Det var ett tag sedan jag och J kunde vara barnfria samtidigt så vi har bara tagit det lugnt på kvällarna, ätit gott, kollat serie, pratat och njutit av varandras sällskap. Igår var vi en sväng i bokskogen också. Även om det blåste väldigt mycket så var det skönt att få komma ut. Lilltjejen tyckte också om att få vara i skogen och klättra runt och leka lite.

Jag och J är båda lika glada i att kolla serier, och har några serier som vi kolla tillsammans, bland annat SKAM och då kunde jag inte låta bli att köpa denna tröjan som ni ser här nere. Som vanligt är bilden klickbar och tar er till sidan.

IMG_7949

Snapchat-923015330

Ätstörning · Vardag

Rädsla

Nu har de ju gått några dagar sedan jag skrev här, vilket jag själv har tyckt varit väldigt jobbigt eftersom jag verkligen tycker om att ha bloggen att skriva i. Lyckligtvis finns ju bloggen kvar hur lång tid det än tar mellan inläggen, däremot blir det ju färre och färre läsare.

Många som skriver blogg skriver nog mycket för att andra ska läsa, för att locka andra till att läsa det man skriver. Det är däremot inte mitt främsta mål med min blogg. Mitt främsta mål är att skriva för att göra mitt eget liv något lättare. För att hjälpa mig själv att må bättre och inte bara hålla allt inom sig. Något jag egentligen är ganska bra på då jag har svårt för att berätta och förklara för andra hur jag känner eller vad jag grubblar på. Då är bloggen mitt perfekta hjälpmedel. Att det sedan finns folk som faktiskt läser det jag skriver, det är bara en bonus.

Veckan som varit har varit jobbig, då jag åkte på magsjuka och var sängliggandes en del. J var snäll och var här och gjorde mig sällskap, trots att jag flertalet gånger sa att det inte behövdes och att jag inte ville smitta varken honom eller hans dotter. Men han kom hit, och har gjort mig sällskap, sett till att jag fått något i mig m.m.

Jag är alltid väldigt rädd för att bli sjuk. Inte för själva sjukdomen egentligen, utan för att jag är rädd för hur länge jag kommer vara sjuk, hur mycket det kommer påverka min aptit, hur mycket det kommer påverka min vikt och hur mycket det kommer påverka min ätstörning. Även om jag blev friskförklarad i somras och egentligen inte haft några problem sedan dess, så är jag alltid livrädd för att en dag halka tillbaka, även om jag vet att jag inte skulle tillåta mig själv att hamna där igen. Ätstörningen är som svårast att bekämpa när man mår dåligt eller äter dåligt, för då tar den som störst plats och är som mest lojal. Den är den mest pålitliga som finns i ditt liv, och den gör allt för att du ska tro på det. Framförallt när du mår dåligt. Egentligen är det väl inte så konstigt att jag lätt blir rädd när jag blir sjuk, men det hjälper ju också mig att inte tappa kontrollen och halka tillbaka i ätstörningen. J hjälper mig också mycket när det gäller maten och att bolla mina tankar när det är något jag tycker är jobbigt, något jag är oerhört tacksam för.

ladda ned
Jag vill ALDRIG mer ha så skev självbild!

 

ladda ned (3)
Jag kommer alltid ha tusen tankar som snurrar runt i 190km/timmen på grund av min ADD men JAG ska kämpa för att kontrollera dem och aldrig hamna i den tankefällan igen.

 

ladda ned (1)
Detta är det jag fortfarande kämpar med, och dem flesta dagar så älskar jag mig själv mer än vad jag gjorde innan augusti -16, men det finns också dagar då det är otroligt kämpigt.