Vad hände med min fot?

Vissa har frågat privat om vad som hänt med min fot, så jag kan lika bra skriva det här, haha.

Jag, mamma och Liam var i bokskogen för 1,5 vecka sedan ca. På utelekplatsen där finns det en hinderbana som jag skulle gå. Det gick inte så bra.. Jag vrickade till foten på en stubbe så att jag tappade balansen och trillade ner och landade på min vrickade fot, när den fortfarande var i ”vrickat läge” så att säga, haha. Det knäckte till i foten och jag kunde inte stödja på den. Grät bakom mina solglasögon, haha.

Väl hos mamma blev det att ta upp mina gamla kryckor från källaren igen och sedan var mamma snäll och körde oss hem. Min plan var att avvakta under resten av kvällen och natten, och att eventuellt gå iväg med den till helgmottagningen morgonen därpå. Så blev det inte.. Min fot bara svullnade mer och mer, och jag kunde röra den mindre och mindre och hade riktigt ont. Så skrev med A lite som sedan var världens snällaste och hämtade mig, körde mig in till akuten och stannade med mig hela natten och sedan körde mig hem på morgonen när vi var färdiga. Han fick även köra mig i rullstol inne på sjukhuset, haha. Han körde den så lugnt och duktigt, haha. Självklart tog han foton på mig i rullstolen, ser måttligt road ut, haha.

Inne på andra veckan med foten nu. Smärtan har nästan helt försvunnit och jag klarar mig utan kryckor, men svullnaden är kvar, i samma utsträckning.

19358957_10212788487042858_44859054_o

19238730_10212788487082859_757723121_o

Tack A för att du ställde upp och för dina skills i rullstolskörning.  <3 (Förhoppningsvis behöver jag inte dina skills i rullstolskörning igen, men om jag gör det så vet jag var din brevlåda bor.)

Annonser
av linnsann Postat i Vardag

Min flyktplats..

Ibland kan jag ha dagar eller stunder då jag bara måste ut från lägenheten, komma bort, så fort som möjligt. Inte för att något har hänt utan för att jag bara får lite panik av att vara här. Det är sådana dagar som jag är så tacksam över att bo nära havet. Ikväll var en sådan stund. Och det är verkligen helt underbart att komma till havet. Bara sitta där. Lyssna på vågor, vinden, folks pratande, skratt och musik samtidigt som man bara sitter. I sin egen lilla bubbla.

DSC_0680

DSC_0682

DSC_0683

DSC_0688

av linnsann Postat i Vardag

Har funderat länge..

Detta inlägg som kommer nu är något jag funderat länge över om jag ska skriva eller inte. Jag vet att där alltid är människor som kommer ifrågasätta vad jag skriver om här i bloggen, och vilka foton jag använder, för det är på ”nätet”. Men detta är min blogg, där jag skriver om vad jag vill, känner, tycker eller om jag rent av bara behöver skriva av mig lite.

Jag har alltid haft dåligt självförtroende och självkänsla, verkligen ALLTID. Jag var mobbad redan från skolstart, för mitt utseende. I högstadiet eskalerade det så pass att jag vägrade gå till skolan och mitt självskadebeteende började. Jag ville verkligen inte leva längre. Jag orkade inte mer att ha klumpen i magen, gå och titta ner i korridoren för att slippa se folks blickar, pekande och viskande. Barn kan vara riktigt elaka, och värre tycks det bara bli.

När det blev dags att välja skola till gymnasiet gjorde jag valet att inte söka till Lund, trots att jag hade närmre till Lund än till Malmö. I Staffanstorp som jag är uppväxt i så väljer majoriteten av människor att gå på gymnasiet i Lund. Jag valde Malmö. Ny stad, ny skola och nya klasskompisar. Jag såg det som min chans att komma bort från alla som mobbat mig under åren. En chans till nystart. Och så blev det. Tiden på Heleneholms Gymnasium minns jag med enbart glädje. Så otroligt kul jag haft där! Och vilka fantastiska människor som jag har lärt känna under min tid där.

FB_IMG_1498068656821

Alla år av mobbing har absolut satt sina spår, och ätstörningen kom och tog bort ännu mer av självförtroendet och min självkänsla. Hela min självbild ändrades faktiskt. Än idag, trots att det är 13 år sedan jag gick på en skola där jag blev mobbad, kan jag fortfarande stundtals vara påverkad av alla ord och handlingar under skoltiden. Min självbild, självkänsla och självförtroende är inte vad det borde vara. Jag borde vara nöjd med hur min kropp är, att den överlevt allt jag utsatt den för. Mitt självförtroende borde vara bra. Men det är det inte. Långt ifrån. Men ett steg i rätt riktning har jag lyckats ta. Jag klarar titta i spegeln på mig själv utan att bara tänka negativa tankar. Jag kan gå i klänning och känna mig fin ibland.

När någon blir mobbad säger man ofta ”Dem mår dåligt själv. Dem har säkert det jobbigt hemma.” Ursäkta, men hur fan hjälper det mig på 8, 10, 12 eller 14 år? Det gör det inte mer rätt att mobba någon annan för att man själv mår dåligt.

Min skoltid har påverkat, och påverkar, mig så otroligt mycket. Många som mobbar tänker nog inte att orden som sägs eller handlingarna kommer påverka någon speciellt mycket. Men det kan det verkligen göra! Jag är 28 år gammal och har 2 barn, varav en son som går i skolan. Var dag är jag rädd att han ska få uppleva det jag fick uppleva i skolan. Att han ska vara den som vaknar och gör allt för att slippa skolan. Inte för att han tycker det är tråkigt, utan för att han är mobbad. För det händer runt oss, hela tiden. Och barns språk blir bara grövre och grövre, samtidigt som mobbingen börjar i lägre och lägre åldrar. Snälla, var uppmärksamma och fråga era barn hur dagen varit, vad dem gjorde, vem dem lekte med m.m.

DSC_0041.pngDet här är jag idag. 28 år gammal. Jag kan ÄNTLIGEN börja se saker på min kropp som jag tycker om. Jag tycker om mina bristningar, för det är ett tecken på att min kropp töjts och gjort plats för ett annat liv, två gånger. Mitt kejsarsnitt, är minne från mina förlossningar. Mina breda höfter är ytterligare ett tecken på att jag burit barn, för innan dess fanns knappt höfterna. Mina små bröst (som jag ALDRIG varit nöjd med), men som jag ÄNTLIGEN så smått börjar tycka om för storleken passar till resten av min kropp.

Självklart har jag fortfarande en hel del jag inte är nöjd med, men jag försöker att fokusera på sakerna som jag är nöjd med eller till och med tycker om.

Var rädda om varann!

Hur ska man orka?

Som många vet så är jag ju sjukskriven, och har varit det i drygt 1,5 år nu. Och även om jag försöker ta dagen som den kommer, inte planera för mycket, så kan jag inte låta bli att planera en massa saker. Jag blir lätt rastlös och vill gärna att saker ska hända, så jag planerar in saker så ofta jag kan. Men det stora misstaget som jag gör om och om igen är att jag inte faktiskt tänker efter om det är något jag orkar att göra i nuläget. Och planerar inte heller in vila dagtid, vilket egentligen är något jag behöver göra för att orka göra andra saker. Jag behöver ha schemalagd vila då jag faktiskt släpper det jag gör och vilar. Ingen telefon. Ingen dator. Ingen TV. Ingen bok. Bara vilar.

Trots 1,5 års sjukskrivning så är jag egentligen lika dålig på att lyssna på kroppen och veta vad jag klarar och inte klarar. Om jag inte börjar sakta ner och lyssna på min kropp snart kommer jag aldrig ur min sjukskrivning. Känns bara så jäkla tråkigt om jag ska behöva börja säga nej till att träffa människor för att jag egentligen inte orkar, samtidigt som jag vill. Så jag slits. Slits mellan vad jag vill och vad jag orkar. Slits mellan att få umgås en stund med vänner och dåligt samvete för att jag inte orkar.

Hur ska man med gott samvete och ork kunna säga ”Nej, jag orkar inte” när det finns så otroligt många människor som inte förstår vad utmattning innebär? Som istället för att säga ”Okej, hoppas du kan vara med nästa gång istället” eller ”Du kan vila en stund här om du behöver det” säger ”Ah okej vad synd” samtidigt som dem där och då bestämt sig för att aldrig fråga mer, för jag inte orkar som innan. Finns även dem människor som ifrågasätter varför man inte orkar saker. Ofta med meningar som ”Orkar jag, orkar du.” eller ”Man orkar för sina barn”. Men nej! Det spelar ingen roll hur mycket man älskar sina barn, ibland finns inte orken där ändå. Och för att slippa stå ut med det dåliga samvetet som man redan har så slutar man säga ”Nej, jag orkar inte” och istället börjar säga ”Ja, vad kul!” fast man vet att man inte orkar. Fast man vet att man kommer vara ännu tröttare i tre dagar efteråt.

Jag orkar inte.

ladda ned (1)

Svarta hålet kom närmre..

Som vanligt när jag haft uppehåll från bloggen så har saker förändrats sedan sist jag skrev. Denna gången är det att det är slut mellan mig och J. Det är tråkigt, men det var för det bästa. Vi är fortfarande nära vänner och umgås som vänner. Mer än så tänker jag inte gå in på det.

Som jag tidigare nämnt så blev jag ju friskförklarad från min ätstörning i augusti förra året, och även om jag haft en del motgångar sedan augusti så har mina motgångar aldrig påverkat maten sedan i somras. Tills nu. Helt plötsligt befann jag mig på en isbana som ledde till det stora svarta hålet i marken som är ätstörningen. Jag orkade inte ens kämpa emot. Jag lät bara det svarta hålet komma närmre och närmre, samtidigt som jag höll koll på min vikt så att jag inte hamnade på undervikt igen.

Min läkare frågade om jag hade mina ätstörningstankar igen – jag svarade nej. Det var sant, i alla fall är det det jag intalar mig själv. Nej, jag ville inte medvetet svälta mig själv, jag räknade inte kalorier eller vägde mig som en sport i att ha koll på att jag gick ner mycket. Även om jag vägde mig för att ha koll så att jag inte hamnade på undervikt igen så kunde jag inte äta eller dricka. På nästan 2 veckor åt och drack jag i princip inget.

Vändningen kom när jag och Ida tillbringade en helg i Småland hos Amanda och Micke. Jag åt inte fulla portioner, men jag åt. Jag åt något till varje måltid. Och jag drack. Något till varje måltid.

Även om det skrämmer mig att jag inte klarade behålla mina matrutiner när det tog slut mellan mig och J, så är jag samtidigt stolt över mig själv. Jag kom tillbaka från det svarta hålet som är ätstörningen, snabbare än vad jag själv trodde det skulle ta. Jag är fortfarande ur form, men jag hade ALDRIG fixat det utan Sanna, Emil, Mikael, Ida, Amanda, Emma, min läkare och min psykolog.

Efter denna svackan så vet jag också att min kropp mår bättre än vad jag trott. För trots att jag knappt åt eller drack på två veckor så var mina värden bra. Enda värdet som var strax under referensvärdet var järnvärdet. Självklart siktar jag inte på att svälta mig själv två veckor när det blir för mycket runt mig samtidigt, men det var ändå skönt att veta att min kropp klarar en mat- och vätskesvacka utan att bli jättedålig och utan att jag hamnar på undervikt igen. Min kropp mår bra. Bättre än vad jag trott. Jag ska bara lära mig att ta hand om den igen.

Så, tack vänner, och tack min kropp för att du står ut trots att jag inte behandlar dig bra alltid och har skadat dig så mycket genom åren.

ladda ned