Tunga järndörren

Har ni någon gång känt att vad ni än gör eller säger så blir det fel? Och varken säger eller gör ni något alls, så blir det fel ändå? Där är jag. Oftare än jag vill vara. Jag känner så nästan dagligen. Att jag säger och/eller gör fel saker som gör någon/några arga, besvikna, ledsna eller irriterade. Jag brukar inte vara rädd för att säga vad jag tänker och känner till de som står mig närmst och som betyder mest för mig. Men där är jag nu. Pendlar mellan att säga saker utan att tänka ordentligt (saker som alltid gör att det blir pannkaka av allt) och att tänka så mycket på hur det kommer landa hos någon annan att jag istället blir tyst och inte säger det jag faktiskt innerst inne känner och tänker. Att pendla mellan de två är otroligt påfrestande, inte minst för mig själv. Och de få gånger jag vågar säga vad jag tänker och känner innerst inne så blir det oftare pannkaka än att det tas på ett förstående och bra sätt. Det i sin tur leder ju till att jag mindre och mindre vågar säga vad jag tänker och känner, innerst inne. Vad jag känner och tänker på riktigt. Jag är absolut klumpig i mitt uttryck emellanåt, men att uttrycka mina innersta känslor och tankar om bland annat mitt mående borde inte bemötas med sura miner i de få relationer jag har i mitt liv.

Jag vet att man inte ska hålla allt inom sig, man ska släppa ut det så det inte äter upp en inifrån osv. Men om man, när man väl släpper ut det som är gömt innerst inne, nästan alltid mår ännu sämre för att ens innersta gör så andra mår dåligt, så är det inte värt det. Då tar det längre och längre tid innan man säger sitt innersta nästa gång. Det blir svårare och svårare att ens våga. Och då jag aldrig vill att någon ska må så dåligt som jag gör, innerst inne, så håller jag det inom mig. Då blir jag tyst. Skrattar och ler som att allt är frid och fröjd, medans jag på insidan oftast känner att jag drunknar. Att jag knappt har näsan ovanför vattenytan. Men det ska jag inte prata om, för jag vill ALDRIG vara orsaken till att någon annan mår dåligt, är besviken eller arg. Men så fort jag öppnar ens lite på den tunga järndörren till mitt innersta, så är det exakt vad som händer. Och då finns det bara en sak kvar att göra. Att låta den tunga järndörren vara stängd. Fortsätta skratta och le och låtsas som att himmeln alltid är blå och att solen konstant skiner. För ingen vill på riktigt veta att jag konstant befinner mig i ett mörkt hål där det 24/7 är åskoväder, och där jag knappt har näsan ovanför vattenytan..

Precis som SkyDxddy sjunger i ”Don’t talk about it”:

”Don’t ask me how I’m doing I’m gonna lie to you
I feel the need to please my people it’s just what I do
So dry your tears, I always got you, ain’t as bad as it seems
I can’t imagine if I lost you, you mean too much to me
I’m writing paragraphs to beg you not to end it all tonight
Cause I know that you would always do the same for me, right?
If the roles were reversed and I was fading away
You’d take my thirteen reasons why and give me a million to stay

What do you mean you can’t talk right now? I know I was a burden. No-one wants to talk to me when I’m really hurtin’
And this is why I lie, why I smile and fake it all
Being broken isn’t hot to you, depressions a turn off
So turn it on, pretend again, that evеrything’s okay
Save the mental brеakdown, save the tears, ignore the pain
Wait till you’re alone so no-one sees you at your worst
Cause the more you open up, the more it fuckin’ hurts”

_______________

Den senaste tiden har massor hänt, inte minst på dagvården. Jag har nästan ingen till ingen ångest före, under och efter måltider – vilket är jätteskönt. Rösterna cirkulerar dock kvar i huvudet. Normalt sett så ska man egentligen kolla på vågen för att så småningom kunna förlika sig med vad där står. Men då jag aldrig haft ett problem med våg och siffrorna den visat så berättade jag för min kontaktperson att jag känner att jag är på väg att bli fixerad vid siffrorna, och att jag gärna skulle vilja slippa titta på vågen för att inte få ett till bekymmer nu när jag faktiskt går i behandlingen. Så vi har tillsammans kommit överens om att jag inte ska kolla på vågen vid vägningarna – och det är så skönt! Jag har ingen som helst aning om vad jag väger, och det är jätteskönt.

Matrutinerna har blivit bättre, men just nu är jag i en svacka och har dessutom varit sjuk i halsfluss och med en halsböld så maten har blivit lidande. Nu när jag faktiskt KAN äta igen, trots halsen, så är det så sjukt jobbigt att faktiskt ta tag i det och göra mat. Ingenting smakar gott och jag är inte sugen på något, även om magen skriker efter mat.

I fredags var jag och Emil och åt på restaurang – det var jättemysigt! Och supergod mat! Sedan gick vi och handlade godis på hemmakväll och begav oss hem till svärmor där vi såg film.

Idag, eller ja sedan gårdagskväll, har allt bara känts jobbigt och tungt. Precis allt. Har ingen lust med något, vill inget, tycker inget, känner inget. Bara helt likgiltig. Avstängd.. Det är påfrestande för allt och alla och jag hoppas att det vänder någon gång snart..

I fredags på restaurangen.

Ett år sedan..

(Det här) skrev jag för över ett år sedan. Ett helt år har redan gått.. Och vad har hänt sedan dess? Inte ett skvatt egentligen.. Eller jo, något har hänt.

Jag har inte varit nere på 44kg en enda gången under året som har gått. Har faktiskt till och med varit uppe på 50kg för att sedan åka på sjukdomar och gå ner till 48kg igen. MEN något annat som hänt är att jag detta året har börjat med Herbalife produkter för att komma upp på en bra vikt. Och shakerna som jag tar, UTÖVER, mina vanliga måltider är väldigt goda. Tanken är att jag ska gå upp så att jag väger runt 55kg :).

Hur känns det psykiskt? Där pendlar tankarna fram och tillbaka.. Men just idag, just nu, så känns det helt okej. Inte bra, men okej. Att kunna säga min vikt är på 55kg kommer kännas sjukt konstigt.. har alltid legat på 46-48kg.. Men jag vet samtidigt att min kropp behöver det. Och i längden så mår jag bättre.. Även om det inte alltid är så lätt med alla tankar man har i huvudet.

Let’s do this!